stockholmssyndromet
jag var och hälsade på alla på gamla jobbet idag. vi åkte runt och tittade på flera områden och även mitt lilla område. det är en slags bitterljuv hatkärlek som jag har för mitt gamla jobb och område. som när man motvilligt blir kär i kidnapparen. den känslan fanns där även när jag jobbade där. jag vill minnas att jag var trött på det redan efter andra veckan när jag börjat jobba.
men ändå kämpade man på. det blev en sorts prestige i att orka jobba där, hur skitet, slitet och jävligt det än var, så hade det en viss sned o tragisk charm. och sen valde jag den breda behagliga vägen. men jag saknar mina arbetskamrater som fan. dom betyder mycket även om vi ses alldeles för sällan.
*
2 kommentarer:
Det är konstigt det där, med hatkärleken man kan utveckla till ett område man jobbar på, eller har jobbat på. Jag tror attt man måste hitta någon slags charm för att stå ut, och hur mycket man än beklagar sig över sitt sunkigaskitområde inför väl utvalada, så försvarar man det med näbbar och klor om någon vågar dissa det...
Idag såg jag ett av mina gamla områden i en liten bok om miljonprogramsarkitektur i Göteborg, och det var inte utan att jag blev lite stolt!
lisa - JA! det är precis så jag menar. typ jag får snacka skit om det men ingen annan! :o)
kul att ditt står i en bok, mitt område valsas i dagspressen i Sthlm var o varannan dag. :o)
Skicka en kommentar