i nöden prövas vännen (eller folk i allmänhet)
det går en liten backe ner till min spårvagnshållplats. en svängd väl handikappanpassad liten backe. Nu när Göteborg haft monsunregn i princip varje dag i en vecka har den backen blivit lite slibbig o hal. just denna morgon halkar jag där o fallar platt som en padda.
jag känner hur skon glider, jag tänker: naj fan, jag halkar! jag knäar, tar emot med handen o dunsar i marken. sen tänker jag, såg nån? vad pinsamt att halka, men va fan. jag samlar ihop mig, kollar skador och förluster. smalbenet ömmar, men blöder inte, handen blöder o svider. jag rotar i väskan efter en papperssnutt samtidigt som jag haltar bort mot hållplatsen. en ynka skara morgontrötta resenärer står där o hukar. inte en enda tittar åt mitt håll. alla tittar demonstrativt åt andra hållet, som undrar 'kommer inte vagnen snart?'
jag hittar inget pappper i väskan, jag orkar inte fråga nån av dom som inte låtsades se. det enda jag har är min tygkasse från Orkan Lia, jag får ta den för att stoppa det värsta blodet, det slutar nog snart, den går ju att tvätta, går blodfläckar bort i tvätten?
spårvagnen kommer och jag sätter mig och åker till jobbet som vilken annan dag som helst...
4 kommentarer:
Din stackare! Jag som trodde att alla i Göteborg var goa, glada och hjälpsamma?
Slottis - man trodde ju det ja, det verkar som om det är nya hårda tider. jag kanske skulle legat kvar på marken o skrikit lite hjärtskärande så kanske jag fått hjälp?
Jag har hört många historier om hjälpsamma människor också, tur att du inte bröt något (blod tvättar man lätt bort med KALLT vatten, annars koagulerar det).
Hannele - nej skrapsår och öma ben var illa nog. men brutit något har jag faktiskt aldrig gjort.
Blodet ska väl koagulera så det slutar rinna? eller du menar att man tvättar såret o sen låter det koagulera? Jag spottade i näven o tvättade i all hast, inte mycket till rinnande vatten på en spårvagnshållplats. :o)
Skicka en kommentar