smärta, lidande och genuin ondska!

det finns inget som sänker humöret så som att ha ont i en evighets evighet. jag har sett ut som ett uppstoppat marsvin i kinden i flera dagar nu. idag har svullnaden börjat lägga sig lite lite, men det gör fortfarande obeskrivligt ont och jag kan inte prata mycket, jag kan inte tugga, och absolut inte skratta.

tandläkare är ett ondskefullt släkte. det skulle "svullna lite" och jag kunde "ta nån tablett om det värkte".
jag har fan levt uteslutande på flytande föda och 600 mg värktabletter sedan i onsdags! sova är knappt att tala om när det känns som att hela kinden ska bryta sig loss och sticka iväg till nåt bättre ställe. jag kan inte böja mig för då spränger det i kinden och inte borsta tänderna för jag kan knappt öppna munnen tillräckligt mycket för att få in tandborsten, ens på den normala sidan.
jag är trött på det här nu. kan man inte få en belöning när det är klart, när man genomlidit det här eländet?
eller belöningen kanske var att slippa ifrån jobbet några dagar. det är ju smärtan nästan värd, men bara nästan...


*