...

jag var hemma hos familjen i helgen. även om den är mig hjärtans kär kan jag bli oerhört less på dom imellanåt. vi har lite slitningar inom familjen som gör att allt går upp o ner snabbt o lätt. förut var jag den som stod mitt imellan, jag ville gärna medla, det är det jag gör. jag medlar, vill att alla ska vara vänner och komma fram till en lösning så att alla blir glada, jag vill inte göra mig ovän med någon (om det inte är någon som jag har verkligt svårt för). saken är den att man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. det har jag märkt på flera sätt i livet. och att man kan inte påverka någons val, hur dom väljer att leva sitt liv, även om man kan komma med råd eller kritik.
det är ju så att man gärna ser bortom det, man hoppas kunna göra något ändå, så ett litet frö, få en reaktion, så man kämpar vidare. men sedan kommer man till en punkt där man stångar sig blodig och man måste erkänna för sig själv, verkligen uppgiven och lessen!, att det faktiskt inte alltid går att förändra vissa saker.
i djupet av mitt hjärta beklagar jag och begråter jag detta faktum. och jag vet inte riktigt hur jag ska orka. för när man ser någon man tycker om och älskar gå åt helt fel håll, vänd i från en och mot botten, så gör det oerhört ont.

.